Expressen har en artikelserie om unga som skär sig. Det är så fruktansvärt otäckt att unga flickor och pojkar mår så dåligt att de skadar sig själva. Agnes Hultén som är överläkare och barn- och ungdomspsykiatriker skriver att det finns flera syften till varför de här flickorna och pojkarna skär sig.
· Man kan känna en snabb lättnad, då endorfiner frigörs i kroppen för att lindra smärtan. För många blir det som ett drogberoende.
· Man kan känna sig mer levande när man ser blodet, och uppleva en slags kontroll över situationen, att man "överlistat" sin ångest.
· Man uttrycker sig: visar utanpå hur ont man har inuti.
· Man får en identitet, blir en bland alla som skär sig.
· Man skrämmer vuxenvärlden.
Vad har hänt när man måste skära djupa skåror i armen för att syns och bli någon. När jag jobbat som lärare såg jag många barn med centimeterdjupa jack i armarna som inte gjorde nått för att dölja ärren. Troligen ett rop på hjälp, eller en allmän protest mot vuxenvärlden? Hur som helst mår de inte bra.
Jag tror ett stort problem är klyftan mellan unga och vuxna, de glider bara mer och mer ifrån varandra. Unga får inget stöd hos vuxna, de har inga vuxna förebilder. Man vill överhuvudtaget inte bli vuxen idag, vilket lätt leder till ångest då man inte ser framåt. Unga har inga andra vuxna än sina föräldrar runt dem och är väldigt utlämnade till att deras fel och brister. Orkar inte föräldrarna har de oftast ingen.
Jobbar du med ungdomar märker du snabbt vilket behov det finns att prata med någon som är äldre. Jag tror vi skulle tjäna mycket på att skapa fler kontakter mellan vuxna och ungdomar. Någon som har ett bra förslag på hur man skulle kunna göra det?
tisdag, september 06, 2005
Barn som skär sig
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Nä. Jag fattar inte det där. Vad är det som saknas så inihelvete? Vad VILL de? Egentligen. Vet de det själva? Läste nånstans - också i Expressen TROR jag - en brorsa som skrev till sin självskärande lillasyrra. Han undrade också. Vad vill hon? Varför kan hon inte tala om det?
Men det ligger nog en hel del i att de får en identitet bland andra som skär sig.
Själv gick jag i stallet... Känns som hundra år sen.
Okey Jag tillhör den gruppen som har tidigare skurit sönder mina handleder.
Jag hade ibland så mycket ångest att jag hade en puls på en 150-160. För att överföra den kraftiga känslomässiga smärtan till fysisk smärta så krävdes det lite drastiska åtgärder, och tro mig det var det värt!
Sedan handlar det ju givetvis om att få därefter synas bland andra om hur dåligt man egentligen mådde. För annars blev det bara taget som "gnäll", för människor tycker sig tyvärr inte ha tid och ork att riktigt sätta sig in i en annans mående. Inte ens våran sjukvård har såkallade resurser i att ta hand om sådant här på någon djupare nivå. Utan det proppas bara i en, en massa piller för att få en lugn för att sedan så snabbt som möjligt kunna vinka farväl. Dessa preparat är beroendeframkallande läkemedel, vilket dom i sig är då ångestframkallande och spiralen fortsätter bara gå ner.
Med andra ord löser sjukvården absolut inte problemet utan gör det bara värre!
Men var kommer ångesten IFRÅN från början? Det är DET jag inte förstår. Att man hellre upplever fysisk smärta än känslomässig kan jag förstå. Men inte vad det är som orsakar att så många unga tjejer mår så dåligt.
Nej, sjukvården kan nog inte hjälpa och ta sig tid för alla som behöver. Och det blir ju inte lättare om man inte vet, förstår eller anstränger sig för att ta reda på - grundorsaken.
Vill först påpeka att det är inte bara tjejer som mår så dåligt att de skär sig, utan vi killar kan som sagt också göra det. Dessutom tycker jag, att de skulle vara för att hitta någon form av gemenskap med andra som skär sig, mycket löjligt enkel förklaring till det hela.
Sedan tycker jag inte alls att det är konstigt att så mycket ångestladdning kan finnas i ett barn, eller vuxna också för den delen…
Det finns något som heter theta tillstånd. Detta tillstånd befinner du dig i precis innan du somnar, och även när du sover lättsömn, alltså när du drömmer. Detta tillstånd kallas också för de undermedvetna.
Det sägs t.ex. att det är bra att plugga inför ett prov precis innan du som somnar för då sätter det sig som djupast, alltså närmast ditt undermedvetna. Undersökningar har visat att barn i yngre ålder nästintill konstant befinner sig i detta tillstånd dag som natt, innan vi i samhället sedan stressar upp våra barn så de hamnar i det såkallade beta tillståndet, också kallat dags medvetande.
Det räcker sedan med all säkerhet med en traumatisk upplevelse för detta barn som är i theta tillstånd, för att sedan uppleva en gedigen oförklarlig ångest när det blir sedan lite äldre och allt är förträngt i det såkallade undermedvetna.
Förutom detta så är det bara att läsa en av alla tidningar som medierna så gärna skriver för att tjäna så mycket pengar dom bara kan, vilket verkar komma på både plats 1,2 och 3 i dagens samhälle. Klart att det är ångestframkallande för våra barn!
Jag satt en dag på pendeltåget på väg till stan. Det här var precis efter en av alla våra festivaler.. kom inte ihåg vilken. Bredvid mig satt tre unga tjejer i runt 10 års åldern. En av dom satt och läste i en tidning (la inte vilken på minnet) en kartläggning av alla våldtäkter som hade hänt under festivalen för dom andra tjejerna. Jag sneglade ner ibland på dom bara för att få iaktta deras uttryck. Uttrycken var en blandning av fniss och äckel, med andra ord så viste dom inte om dom skulle skratta eller gråta.
Klart att det är ångestframkallande för våra barn!
Jag har skärt mej, men fan inte centimeter ner, det gör ju ont, har faktiskt smärttröskel, och är 12 år. Jag vill bara se blodet, och se ärren växa fram .. Det är en skön känsla.
Jag skär mig för att dämpa ångesten..
Man vill bort från verkligheten, Vill nått så jävla mkt bättre än det här? Men det är väl förfan olika? alla känner ju inte samma sak? :S
Till Medveten...
Vad fick dig att upphöra med det beteendet?
ja blir så jävla arg när ni skriver att man vill va ngt när man skär sig, att man vill tillhöra en grupp. ja skär mig, ja vill ta livet av mig , inte för att ja vill dö utan för att bli av me smärtan, paniken å ångesten som växer i mig, så ja skär mig varje dag för å slippa tänka på hur dåligt ja mår.. men ja döljer de som fan , de e ingen som sett ngt även fast ja hållt på sen i sommras, ingen har märkt ngt , å så vill ja att de ska va, ja vill inte att mina kompisar ska veta hur ja mår, de blir bara jobbigt då ! så säg inget ni inte vet ngt om!!!
jag, (senaste anonyma ) väljer att kalla mig kalle ist ! eftersom de e fler anonyma som skrivit
Jag skär mig varje dag. 2-3 gånger per dag och det är för att jag är deprimerad. Jag känner mig värdelös nästan hela tiden och vill vara för mig själv jämt. Jag har två anledningar till varför jag "tycker om" att skära mig:
1. Jag ersätter den inre smärtan med en yttre
2. När jag ser mitt blod vet jag att jag lever.
Orsaken till VARFÖR det har blivit så här är för att jag har på något sätt lärt mig att tycka om det, att tycka det är vackert med streck på armarna. Ärr är fult, det är blodet jag tycker om. Det är fint när det har blivit skorpor och det syns röda streck. Därför brukar jag aldrig låta det läka ihop riktigt. När skorpan börjar gå bort skär jag i samma spår igen. Jag skär mig inte för att ta livet av mig, absolut inte. Jag kan ha självmordstankar ibland men aldrig när jag skär mig.
Jag har ätstörningar också men tror inte det har nåt med det att göra?
Första gången jag skärde mig var för ett år sen ungefär, då jag ristade in med nål, namnet på den jag älskar mest. Jag gjorde det inte för att jag mådde dåligt, jag vet att jag alltid kommer älska den människan och vill ha honom med mig livet ut. några månader senare skärde jag mig igen för att fylla i namnet bara. sen gjorde jag fjuttiga streck utan att veta varför. Sen gick en lång period och jag rörde inte armarna mer, ärren syntes bara svagt.
Nu, sen ca 1 1/2 månader tillbaka, har jag mått mycket dåligare och skärde mig mer och mer. Det känns som ett tvång att jag måste göra det varje dag, annars glömmer jag bort att jag är nån.
Jag får hjälp av BUP (som jag inte tycker är nån hjälp) och snart ska jag få en behandling som heter DBT (dialektisk beteendeterapi) men jag tror att det är omöjligt och få mig att sluta. För jag tror inte på det. Det kommer aldrig ordna sig känner jag.
Typ alla mina kompisar skär sig. Det är hemskt att se deras skärmärken, speciellt om personen betyder allt för en. De blir typ att "mm.. igår va ja asdepp, va nära på att ta livet av mig"
Men så kan allt vara bra igen dagen efter.
Jag fattar egentligen inte varför man skär sig. Men frestelsen.. asså det går inte att beskriva. Det är så härligt... Man lixom glömmer allt annat. Jag vet att jag låter helt sjuk nu.. men det lixom dämpar allt annat...
Skicka en kommentar