tisdag, maj 17, 2005

Ett könskrig där jag inte är hemma

Jag har alltid kallat mig för feminist, så länge jag kan minnas. Har läst böcker som Under det rosa täcket och Fittstim som inspirerat mig under mina tonår. Om någon frågat mig varför jag är feminist eller vad det betyder har jag alltid svarat att jag anser att det finns en könsmaktsordning som jag inte tycker om eller helt enkelt att feminism för mig handlar om att arbeta för jämställdhet. Jag har varit, och är en väldigt stolt feminist.

Men jag tycker att jag ser mer av och mer av en feminism som jag inte känner mig hemma i:
- Vänsterfeminismen som jag bara anser sätter in folk i kollektiv och nästan bara förstärker könsuppdelningen.
- Den politiskt korrekta feminismen som alla plötsligt tillhör men som inte har nått egentligt innehåll.
- En manshatarfeminism där man beskyller alla män för att vara svin.

Ser på Dokument inifrån om könskriget och blir rädd! Feminismen ska motverka tanken att det finns olika könsroller men här byggs murar mellan män och kvinnor som aldrig förr, feminister i ledande ställning talar om världskrig och sliter könen ifrån varandra och tvingar kvinnor att bli offer och män förövare.

På vår stämma var jag uppe i talarstolen och försvarade begreppet feminism, för jag tycker om det och det är i grunden så bra. Frågan är hur länge man kan försvara något som svärtats ner så mycket. Jag vill inte bli någon som likt Lars Ohly försvarar ett begrepp (i hans fall kommunismen) som i verkligenheten inte fungerar eller står för nått men som jag krampaktigt håller fast vid. Feminismen som jag ser den är viktig för att låta människor fritt bli vilka de vill bli utan bestämda könsroller. Jag hoppas på att få vara med att utveckla feministiska idéer i liberal anda men tänker aldrig försvara något som i verkligheten inte fungerar!

7 kommentarer:

Anonym sa...

Bra skrivet!
Nyanserat och precis såsom jag hade hoppats att feminismen såg ut (det var innan jag såg programmet). Det finns således hopp.

Mvh
//Bikupa
http://bikupa.blogspot.com/

Fredrik Runebert sa...

Bra att du tar tydligt avstånd från de extrema galningarna. Vi är överens här.

Jag skulle nog önska att man i samhällsdebatten gjorde skillnad på feminismen som är en vänsterrörelse och kvinnokämpar såsom Mary Wollstonecraft som var en tydlig liberal. Bara genom språkförbistring kan man uppnå den hybrid som liberalfeminister och centerfeminister försöker uppnå.

Daniel sa...

Kanon Lisa!!!!

Anonym sa...

Du försvarade begreppet väldigt bra på stämman, bara så du vet.. :O)

//Andreas

Fredrik sa...

Håller med. Tyvärr finns det ett område som de flesta extremfeminister misslyckats med totalt; målgruppsanpassning. Att försöka förändra attityder, åsikter eller andra mänskliga beteenden är svårt. Att inte analysera sin målgrupp och framförallt anpassa budskapet till den gör att det blir lite av en väderkvarnsfajt som aldrig tar slut.

Jag gillar inte heller gubbslem, men om det är något som får dessa att slå dövörat till så är det ju rabiata utrop om vilka maktgalna översittare de är.

Det måste finnas ett bättre sätt. Det måste. Annars är vi förlorade i en debatt som bara handlar om skuld och aldrig om framtid.

Lottisen sa...

Bra skrivet. Tycker jag också om detta inlägget. Jag har sysslat en hel del med intressepolitik och handikapprörelsen med inriktning på psykiskt funktionshindrade. Jag saknar en "funktionshinderpolitik". Det finns handikappolitik. Men den är alltför mycket inriktad på omvårdnad och "tycka synd om", "vi ska ta hand om". Personer med funktiuonshinder blir då en slags offer.
Jag vill se en politik och en samhällsdebatt som fokuserar mera på "Vardagsmakt". Att lyfta personer, hjälpa till att ge möjligheter till utveckling och självständighet.
Hälsn Lottisen

Mr M sa...

Gud va skönt att det finns feminister som vågar säga att dom inte stödjer könsmaktordningen. Att det finns olika grader av feminism och att man inte håller med om allt bara för att det kallas feminism.

Lite om könsmaktordningens kullerbytta.
I begreppet ligger att det är stukturen som är problemet och kollektivet(här män) som bär ansvaret (och straffas?). Ett kollektiv, där inga individuella orsaker tillåts, kan inte få vård eller behandling och därmed finns det heller någon sådan i sverige. I Norge däremot har man inte dessa tankar (man skickade ju ut Eva Lundgren) och har mycket goda resultat av att hjälpa misshandlare att sluta slå.
Detta innebär i praktiken att ROKS(och därmed s-regeringen) vidmakthåller ett beteende som dom säger sig vara emot.


Människor har rätt att betraktas som individer och inte som delar av en viss kvotgrupp som godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper uppifrån.

Lev väl, blogga på =)