Hur jag blev Centerpartist

När jag började intressera mig för politik sökte jag mig till vänstern. Deras starka profilering i feministfrågor var nog en viktig orsak till att jag gillade vänster och tanken på att alla människor skulle ha det lika bra. Jag blev aldrig aktiv inom ung vänster men sympatiserade med deras åsikter, även om jag aldrig riktigt tog reda på exakt var de stod för.

2002 skulle jag rösta för första gången, så ung är jag, och hade väl rent spontant tänkt rösta på vänstern. Fast jag bestämde mig för att kolla upp alla partier på riktigt. Ju mer jag läst och hörde ju mindre kände jag mig hemma hos vänstern. Jag hade gillat vänster för deras kamp för människors rättigheter men för mig var friheten en av de viktigaste rättigheterna och jag märkte att den inte var förenad med vänstern. Ju mer jag tänkte på det ju mer insåg jag att jag verkligen inte var vänster, Jag var ju en riktig kapitalistälskare, jag älskar att ha massor av affärer att välja mellan när jag handlar kläder, älskar att kunna ta en kaffe på McDonald’s drive in och jag älskar alla min dator och min mobil. Allt det här var ju faktiskt människor som gjort för att de kunnat, pga. kapitalism. Marknadsekonomi och företagande var min melodi, alltså var jag plötsligt höger och liberal. Att det blev centerpartiet av de borgerliga partierna jag röstade på var nog mest för att alternativen var sämre, nyliberala ungmoderater kändes fel, homofobiska kristdemokrater likaså och folkpartiet flörtade alldeles för mycket med främlingsfientliga krafter.

2003 åkte jag på en grundkurs med centerpartiets ungdomsförbund och sen dess är jag medlem och numera arbetar jag heltid för CUF. Det känns som centerpartiet är ett parti på frammarsch som fått en tydligare ideologisk grund och som blivit mer liberala. Ett socialliberalt, federalistiskt och feministiskt parti med en tydlig miljöprofil. Ett parti som passar mig väldigt bra och ett parti som jag tror väldigt mycket på inför valet 2006.