Mitt politiskt korrekta liv

Jag kommer på mig själv gång på gång att vara extremt politiskt korrekt. Jag är personen som aldrig skulle kunna säga negerboll eller svartskalle. Om jag säger något elakt om män måste jag alltid lägga till, ”men så är ju inte alla män”. Jag är extremt fördomsfri och lyfter inte ens på ögonbrynet när jag ser två killar står och hånglar. Jag är också personen som köper kravmärkt mat och icke djurtestat smink, och varje månad skickar jag pengar till mitt fadderbarn.

Men jag måste säga att det är rätt befriande varje gång man vågar släppa på den här spärren och vågar skratta åt någon som bara ser för dum ut eller bara strunta i om det man köper är rättvisemärkt eller inte. Jag umgås så mycket med politiskt korrekta människor att jag blir förvånad varje gång jag pratar med ”vanligt” folk och hör på alla deras fördomar och hur mycket skit det snackas om både det ena och det andra. Om det är på något sätt man bli världsfrånvänd när man jobbar med politik och umgås med andra politiskt aktiva är det att man tror att alla bryr sig så extremt mycket. Jag blir allt för ofta förvånad över att mina kompisar inte ansåg att partiledarduellen eller ledarsidan i DN är något intressant. Inför valet till europaparlamentet trodde jag att hela världen bara gick och väntade på att få rösta, men det var det visst inte många som gjorde.

Folks oengagemang skrämmer mig även om jag ibland kan förstå att folk tröttnar på mig när jag alltid ska vara bror duktig. Man kan ju undra om mitt politiskt korrekta liv bara är mitt sätt att förverkliga mig själv, precis som en idrottare brinner för sport eller en modell för sitt utseende.