Jämställdheten – Frågan som försvann

Ett tag trodde jag att jämställdhetsfrågan skulle bli valets stora fråga. Feministiskt initiativ startades och alla slipade på argumenten för att vinna kvinnoröster. Jag och några andra startade upp ett feministiskt nätverk i centerpartiets ungdomsförbund för att arbeta med jämställdhetsfrågorna så att vi skulle kunna dominera i frågan. Men icke, inte blev det någon stor fråga inte.


På sin höjd fick statsministerkandidaterna frågan om de var feminister. Göran var visst det, fast han knappt kan tala om kvinnor utan ett överlägset leende. Fredrik var det inte, och inte ifrågasattes han särskilt mycket för det.

Kvinnor slås ihjäl av män, kvinnor tjänar mindre än män, kvinnor finns inte på lika högt uppsatta positioner i samhället, jag skulle kunna räkna upp mycket. Detta sker i dagens Sverige och drabbar alla, men ändå är det ingen jättestor fråga. Varför?

Jag tror få känner sig hemma i hur feminismen framställs i media. Ingen vill förknippas med FI:s knäppa förslag om jämställdhetsskatter och att flickor ska få heta Sune. Alla familjer är livrädda att feminister ska komma och peta i hur de ska dela upp föräldraledigheten. Få vill att det ska kvoteras och tvingas. Få vill klassas till det svaga könet, eller för den delen till det könet som slår.

Man måste nog anta att anledningen till att jämställdhetsfrågan inte är större just nu är att många kvinnor anser sig leva ett jämställt liv. Jag tycker inte det ska ifrågasättas så mycket, människor har rätt till den uppfattningen och det är fantastiskt att många känner så. Jag kan själv bli så arg när exempelvis vänstersidan talar om kvinnofällor när det gäller vårdnadsbidraget. Som om kvinnor inte kan göra egna val, det är mer ojämnställt att anse att kvinnor behöver en förmyndare i staten som vet vad som är bäst.

Men framstegen får inte göra oss nöjda. När man väl talar lite mer ingående med människor märker man att det faktiskt finns många problem alla blir lidande av. Få kvinnor vågar exempelvis gå hem själva på natten. Ingen tycker det är ok med kvinnovåld. Alla håller med om att löneskillnader inte tillhör år 2006. Så visst finns det kvar att kämpa för.
Nu måste frågan upp på agendan. För att låna ord av en man jag sällan lånar ord av: Vi blir aldrig nöjda.


//Lisa