Inbördes beundran och mingel

Fick en fråga under kommentarer:
”Länge har jag vetat att politik har delvis handlat mycket om inbördesbeundran, men jag börjar faktiskt tro att de är det ÄNDA de går ut på!!? Eller va säger du Lisa?”

Efter att ha varit med under Almedalsveckan känns frågan ganska relevant. Vi kan börja slå fast att politik faktiskt innehåller rysligt mycket inbördes beundran. Vi kan väl också slå fast att det innehåller väldigt mycket mer, framför allt viljan att förändra, men det är inte det jag ska skriva om nu.

Om det är något jag lärt mig under min första tid i politikervärlden är det vikten av att känna rätt människor och ha rätt kontakter. Även om man inte gillar det är det bara att konstatera, det här är en viktig del om man vill ha chansen att få komma ut med alla det där bra idéerna som var anledningen till att man började med politik. Under Almedalsveckan i Visby är det här tydligare än vanligt, varje kväll är det mingelpartyn där de som tidigare skrikit åt varandra i debatter tar en drink tillsammans och klappar varandra på ryggen, mediafolk och politiker knyter kontakter. Det gäller att hinna träffa rätt personer, det gäller att visa upp sig. Det är svårt att veta vem som är ens vän eller vem som bara känner att han ”ska” vara trevlig. Det finns ingen kompetens som är viktigare för en politiker än socialkompetens. Det finns många som är väldigt smarta med många bra tankar som saknar den sociala förmågan, för dem är det svårt att komma fram.

Det här spelat är det få som snackar om men många som kan spela. Politiker är varumärken som ska säljas och det här är en viktig del av marknadsföringen. Folk i allmänhet tycker nog väldigt illa om det här, politikerföraktet är stort. Det är lätt att tappa fotfästet och förankringen till verkligheten på mingelbuffén.