Ska man skratta eller gråta?

Efter att ha sett uppdrag gransknings två delar om Vänsterpartiet vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Det är fruktansvärt att ett riksdagsparti leds av en man som försvarat kommunistiska övergrepp och som så sent som för fem år sedan kallade sig för leninist. Som om inte det räcker har han sagt att det kan vara nödvändigt att införa begränsningar i demokratin. Det står klart att Lars Ohly gärna ljuger om mer än fotboll.

Ung vänster är inte riktigt kloka de heller (inget nytt iof). Ung vänsterns ordförande Tove Fraurud verkar ha väldigt svårt att inse att Kuba är en diktatur, inget som en person med lite koll på vad demokrati innebär skulle ha svårt med. Tove Fraurud säger att det är fria och rättvisa val på Kuba. Antingen är hon inte påläst eller så har hon liksom Lars Ohly en konstig syn på demokrati?

Jag förstår inte hur ett kommunistiskt parti som inte verkar vara säkra på att demokrati är det enda rätta, eller ens vad det är kan vara med och styra det här landet, och det tillsammans med ytterst okompetenta sossar och miljöpartister. Hur ska vi klara oss till 2006?